Efter ett par dagars ordlekar om Engelskaundervisning och andra språk på SVT opinion tycker Johan Wennström till på ett icke allt för begåvat sätt. Han skriver;
även de språk som inte längre har ett uppenbart ekonomiskt värde för oss är väsentliga. De kan fortfarande vara nyttiga för den enskilda människan. Nu är den undervisningen eftersatt.
Detta är naturligtvis en självklarhet, men inte fan kan man utforma den obligatoriska skolgången på ett sånt sätt? Som exempel använder han en skola i Tyskland som tydligen är JÄTTEBRA på Statsvetenskap (han får även in att han själv är utbildad i detta ämnet, men på ett sämre läroverk?) som nästan inga Svenska (i Uppsala för en tid sedan) elever sökte sig till. Däremot valde eleverna ofta “Anglosaxiska” skolor eftersom de behärskade det språket bättre.
När jag slår ihop dessa två formuleringar undrar jag om det alltså är DESSA studenter som, “på individnivå” kunnat gagnas mer av andra språk? Att gagnas, i detta fallet, betyder alltså att läsa samma ämne, men i en annan skola i ett annat land. Visst, det hade ju kickat bakskjärt om alla hade kunnat lära sig det/de språk de skall studera på redan 15 år innan det är aktuellt att söka skolan, men nu vet man ju inte alltid i lågstadiet vilken inriktning man vill ha. Skall man studera Indiska (eftersom det är där de bästa Yogaskolorna ligger), Kinesiska (eftersom Engelskan dör ut så fort Kinas ekonomi tar fart) eller skall man vara en bakåtsträvare och faktiskt lära sig det språk som idag gör att man kan göra sig förstådd i princip överallt (som räknas).
Sure, Kinesiska språk kommer att vara viktiga OM MAN JOBBAR I/MOT KINA, precis som Rumänska är om man jobbar i ett sånt företag. Men steget därifrån är ganska långt till att det, som Engelskan, skall vara en förutsättning. Sannolikt kommer även Kineser att vilja lära sig Engelska för att vinna konkurrensfördelar och inte göra som TYskar och ( i viss mån Fransoser) och vägra lära sig något annat språk.
