Idag hittar jag en ny artikel i SvD’s serie om ensamhet. Den handlar om munken Nils-Olov, som nu har varit i kloster i tjugo år! 20 år! Utan ägodelar av materiella ting, utan liv & rörelse och – tydligast av allt – utan rakhyvel. I artikeln löper tystnaden som en röd tråd, med många frågor om hur man utstår – eller till och med uppskattar – denna tystnad. Nils-Ove säger exempelvis;
–Tystnaden är en del av samtalet, man tar emot någonting samtidigt som man ger något. Många som går in i tyst retreat under ett par dagar kan åka därifrån med en känsla av att de lärt känna varandra väldigt djupt. Vi äter till exempel i tystnad, man delar ett stort förtroende. Något stort utvecklar sig när det till synes inte händer någonting. Lite som naturens årstider.
Det låter kanonfint, men det finns väl massor av saker som – om man tillåter sig att filosofera kring dem – skulle kunna vara av lika “stor” signifikans. Jag kan tänka mig att gubbar på porrklubb kan hitta någon form av själavärde i att se andra dreglande män, även här utan att uttala många (riktiga) ord. Är det en “stor” händelse då? Nu finns det väl en stor skillnad mellan dessa två? Nils-Olov har ju vigt sitt liv till gud. Ja, fantastiskt nog har han det. Tänk om vi hade fler munkar, vilken underbar värld vi skulle leva i. Inte så konstruktiv, men väl så lycklig.
Dessutom såg jag att det finns frustration över att det inte HINNS MED att åtala och utreda ungdomsbrott. Det känns otroligt udda med tanke på min vecka. Jag har varit i rätten, för FORTKÖRNING!
Någon gång i somras togs ett foto i en hastighetskamera i mellansverige, detta kort råkade likna mig ganska mycket. Dessutom, för att göra situationen än mer svår för mig, var det i en bil jag har liiite för nära koppling till. Sagt och gjort, polisen hittar snabbt ägarinnans man (mig) och skickar hem en bot tillsammans med ett foto som är så sjukt korningt att man verkligen inte kan vara säker på att det (inte) är jag på bilden. Betalar jag då? Nja va? Bara för att det är en filur som är hyfsat lik mig som kör min frus bil BEHÖVER det ju inte vara jag? Detta hävdas med kraft vid ett par telefonsamtal till vägverk mm.
Dock får jag senare hem ett brev som säger att jag skall bli förhörd i ärendet, detta via telefon. På utsatt tid ringer jag upp polisen (eller åklagaren) för att “förhöras”. Inget väsentligt framkommer, det finns inga bättre bilder och jag tycker fortfarande inte att det är jag. Förhöret avslutas, på det stora hela, trevligt.
Efter en tid får jag dock kallelse för att komma till rätten! Till rätten? Varför då? Jo, det skall jag berätta; Där fick jag möjlighet att höra telefonförhöret med mig, uppläst av en söt liten åklagartjej. Dessutom fick jag möjlighet att (för fjärde gången) berätta för en myndighetsperson att jag inte tror på att det är jag på bilden. Det var allt! Det to 10 minuter! TIO MINUTER!
Vad jag nu kan förvänta mig är att dom faller inom ett par veckor. Om jag befinns skyldig tvingas jag betala summan av 2400:-, TVÅ TUSEN FYRA HUNDRA KRONOR! Då frågar jag mig….Hur mycket har detta inte kostat farbror staten? Bara i rättegångssalen var det 6 (avlönade) personer som satt, hur mycket kostar inte det? Sedan har vi telefonförhör, otaliga brev som skall skickas och foton som skall granskas. Till vilken jävla nytta då?
Inte undra på att de inte har tid att utredan alla ungdomsbrott, de tillbringar ju SJUK tid med att “utreda” dessa små, löjliga saker. I detta fall var det dessutom en så dålig bild att Efterlyst hade skrattat om någon hade bett dem att visa den i TV. Men, jag hyser inga tvivel om att jag får böja mig fram – så är det oftast.
Som kuriosa kan jag nämna att jag efter förhandlingen frågade åklagaren (som verkligen var trevlig) om hur hon trodde bevisningen skulle hålla i ett “riktigt” mål…Stammande och rodnande sa hon “Det är svårt att säga, hrr hrr.” Not so much, va?
Det enda man kan vara glad över är att min inte är kändis, nu har ju en ny rackare gått och tagit livet av sig. Tragiskt nog, kan man tycka, men i min värld är det inte mer tragiskt än när en vanlig Svensson går och dör, så är det bara. Den stora skillnaden ligger nog i mediaintresset. Som vanligt infinner sig då en varm, gosig och kramig känsla av stolthet över sina medmänniskor.
Andra bloggar om: Munkar, Polisen, Fortkörning, Rättegång, Åklagare, Rättshaverist, Självmord, Ensamhet, Böter
Om du betalat boten direkt och stått för ditt brott så hade polisen kunnat lägga tid på andra ärenden. Det är människor som dig som gör att polisen inte hinner med. Grattis.
Jag anade att det skulle komma en – eller ett par – tomtar som du. Nej, det är inte på grund av sådana som mig som polisen inte hinner med.
Vad jag ifrågasätter – tämligen otydligt i retrospekt – är att det överhuvudtaget skulle bli någon rättegång. I detta fallet var det en sjukt otydlig bild, men i andra fall kanske den är sjukt TYDLIG istället. Att det då finns utrymme för att dra det till rätten känns som vansinne.
Döms jag för detta är det sjukt nog, men rättegången gav INGENTING nytt i sammanhanget. Varför skulle den då till? Varför inte bara titta på kortet och säga ja eller nej? Eller, som i detta fallet, “vet ej”!
Naturligtvis har väl detta med rättssäkerhet att göra, men hur stor är den om fem “vanliga människor” skall bedöma fotot vs. mig i verkligheten. 6 månader senare dessutom, då FINNS det ju onekligen möjlighet att hinna förändra sitt utseende?
Och, för att klargöra, jag anser inte att detta skall VARA ett brott, därför kommer jag heller aldrig att stå för detta – eller liknande – “brott”.
En liten fråga till dig, min bäste Nick, har du kört för fort någon gång? Va? Har du? Skickade du in bötesbeloppet då? Inte det? Mysko som tusan det där, varför stod du inte för ditt “brott” då? För att du inte åkte fast måhända?
Fundera vidare längs den banan så kanske även DU förstår, vem vet?
Om det hade varit en skarp och fin bild så hade du givetvis betalat dina böter utan knussel, men eftersom det finns en chans att du kan komma undan på en teknikalitet så är det så klart bedrövligt att samhället slösar resurser på just ditt brott?
Det är du själv som driver en ärendet så långt att man tvingas dra dig inför rätta för en fortkörning, ingen annan. Men visst kan man tycka att det vore rimligt om du (när/om du fälls) får betala även de extrakostnader som samhället får pga din ovilja att stå för ditt misstag.
I slutändan handlar det ju om att du är mera rädd om dina egna pengar än om samhällets pengar.
Fredrik – Tack för dina försök till sarkasm, men ja, jag hade verkligen betalat om det hade varit en skarp bild.
Av det 10-tal fortkörningar jag har registerade är det bara denna och en till jag inte har accepterat utan rättegång.
Sedan tycker jag att du, precis som många andra tomtar, tänker fel när du hävdar att det är individens fel att samhällets regler är piss. Du kan väl inte på allvar mena att du, eller NÅGON annan (o)vettig människa lever helt efter samhällets lagar och regler. Nog tusan är det någon regel även du inte kan acceptera. För mig är detta just en sådan regel!
“I slutändan handlar det ju om att du är mera rädd om dina egna pengar än om samhällets pengar.”
Fredrik är en del av samhället
Vilka jäkla moraltanter – självklart är det åt helvete när polisen prioriterar småskitsaker som fortkörning istället för riktiga brott
Att man kastar bort enorma resurser bara för att sätta dit folk är dock inget nytt fenomen
http://www.metro.se/se/article/2008/02/19/07/1352-45/index.xml