Då var även jag fast i den förnämligt namngivna bloggosfären. Fy tusan, vem kunde trott det när jag svavelosande ondgjort mig över Linda Skugge och andra kvasifeminister som fått orera fritt….i text förvisso.
Men, undrar man då, borde jag inte hålla mig borta från det jag tidigare verbalurinerat på? Jovisst, det kan tyckas, men jag själv är av en annan åsikt. Denna åsikt bör vara den enda dito jag håller för mig själv, tanken är ju att ventilera, inte att stänga inne. Annars är instängd ett vanligt tema i tankesmedjan som nedlåtande kallas mitt intellekt. Jag har sjuk klaustrofobi, fysikt såväl som mental. Stäng in mig i en hiss eller en “trång syn” och jag slår bakut, jag är nog värre än tonåringar på det planet.
Problemet med åsikter är väl många fler än fördelarna, men en speciellt nedrig nersida är att de sällan leder någon vart. Man kan ju tycka vad som helst, hur mycket som helst utan att det överhuvudtaget påverkar någon det minsta. I skriftform finns det en minimal chans att man irriterar någon, det torde ju vara ett plus? Lyckas man inte med det får man väl busringa eller liknande, någon reaktion vill man väl ha?
Ett annat tydligt problem med åsikter är när de inte infinner sig. Man funderar och funderar, men ingen åsikt dyker upp. Det är DÅ man behöver kvällspressen. Nog tusan ryms det massor av motsatta åsikter i de vedervärdiga ursäkterna för journalistik, det gäller bara att bita ihop och läsa skiten. Det är inte alltid det lättaste, men skall vreden ut så skall den.
Vågar man sig ett steg längre finns det många bloggar som hyllar de mest miserabla händelser, läser man dem är man snabbt fylld av mörker man bara MÅSTE få ur sig. Som synes har jag inte vågat mig till dem än, men jag räknar ner….Snart så, då skall jag våga…
Andra bloggar om: Åsikter, Bloggosfären, Linda Skugge, Kvällspressen
